mamma till Gabriel/Leo/ellie

Vad är kärlek om inte en inbillning att man måste ha den andra personen? Ett habegär som sträcker sig utanför din egen påverkan.
Är det då särskilt konstigt att ”kärleken” känns starkare när man känner att man inte har eller inte får någon?
I den bemärkelsen är väl ”kärlek” att komma närmare det man själv inte förfogar över som till exempel rikedom, skönhet, ungdom, ryktbarhet eller kanske en fulländelse i någon som uppfyller ens självbild. Man säger ju att man inte kan älska någon annan förens man kan älska sig själv. Nej, för det är dig själv/din självbild du bygger vidare på med ”kärleken”.

Så hur kommer det sig då att kärleken lever vidare när du väl har den?

-För att man då bekräftar varandra. Eller i ett förhållande där du är den starka, blir den svaga fast i den första fasen där hon/han aldrig riktigt känner att hon/han har dig och tror sig därför fortfarande vara kär. Du är då fortfarande kär för att du får stark bekräftelse regelbundet.

Så varför vill ingen ha den ”snälla killen” när det kommer till kärlek?
Jo för att den ”snälla killen” är så himla tillgänglig, på samma sätt som tjejen som ”släpper till” direkt är för tillgänglig. Må vara ännu ett pinsamt utslag av våra ”könsroller” att det konstruerats på just detta sätt.
Låt mig dock påminna om att ”kärlek” alltid har konstruerats. Inte förens på 1700 – talet började man gifta sig av ”kärlek”.
På 1800-talet var det sedan mannen som utnyttjade denna nya idé och gifte till sig pengar genom att gifta sig med kvinnor som hade arv att vänta. (Arv som han sedan fick förvalta i egenskap av att han var man.)

Så vad är då ”kärlek” annat än en idé?

Låt vara en bra sådan. Men ändå...